Min vän Physalis

Den fantastiskt vackra tjejen till vänster är min vän. Vi går i samma klass. Vi har många gemensamma vänner. Det enda som egentligen är lite dåligt med henne är att hon inte själv förstår hur bra hon är. Jag tror inte att hon riktigt har förmågan att se sina bra sidor utan att jämföra dem med någon annan. Någon som kanske är sjukt bra på just DEN grejen. Men Physalis, hon är typ bra på allt. På riktigt. Och jag blir så ledsen när hon inte förstår att hon är världens bästa värdinna eller tror mig när jag genuint säger att hon kanske är den absolut roligaste person jag känner. Och då har jag inte ens nämnt hur klok, förstående och fullkomligt enastående hon är. Att hon kompetent spelar gitarr och andra instrument, arrangerar luciatåg för sjuka barn, gör en fejkföreläsning för yngrekursen och lagar den bästa smörgåstårtan någonsin. Ja, jag kan fortsätta en bra stund till.

I perioder har jag samma problem. Det är direkt kopplat till när jag utsätter mig för Jämförandet. Klyschan då: Jag försöker, och lyckas oftast, se mitt egenvärde trots att jag inte ens är i närheten av t ex Physalis på någon av ovan nämnda punkter. Och det är okej - jag är bra ändå.

Och hon, hon är fantastisk.